Trasig
Idag var ingen rolig dag, i alla fall inte förmiddagen.
Idag träffade jag nämligen en ny osteopat som sägs vara väldigt bra.
Han hade mycket att säga och lindade verkligen inte in orden, om ni förstår vad jag menar.
Han ställde mig framför en spegel i bara underkläderna, satte händerna i min midja och skakade på huvudet,
Jag är 8 cm skev i höfterna, den ena höften sitter 8 cm högre än den andra.
Hela min kropp kompenserar för smärtan jag gått med i ryggen i snart tre år.
Mitt ena ben bär mig inte då jag lägger tyngden på min "friska" sida (diskbråcket ligger åt höger)
Detta har gjort att ledbanden i ena foten har blivit för slappa.
Han sa att mina muskler knappt "svarar" längre och att slutet av ryggraden är sned.
Det var så mycket jobbigt han sa att jag höll på att fullständigt bryta ihop.
Jag började gråta tre gånger på den halvtimma jag var där, jag är så glad att jag hade min mamma med mig.
Det är hemskt att höra att i princip allt i min kropp är "fel", snett och försvagat.
Jag kände mig helt trasig och hopplös.
Jag har aldrig mått så dåligt både fysiskt och psykiskt.
Men trots att det var helt fruktansvärt att höra hur illa det verkligen var,
är jag väldigt glad över att det lät på honom som en självklarhet att jag hade ont överallt.
För det senaste har jag trott att det inte berott på diskbråcket utan att´jag kanske har skelettcancer.
På så sätt känns det bra att höra typ "tro fan att du har ont, klart du är skev" osv osv..
I stället för typ "Oj, men gud, så här ska det inte vara, detta får vi kolla upp"
Mamma muntrade upp mig med att ta med mig till stranden efter besöket hos osteopaten.
Vi låg i fyra timmar och bara pratade. Jag hittade hoppet igen kändes det som.
jag ska ge mig fan på detta nu, göra övningarna han gav mig, för som han sa, detta är upp till mig nu.
Läkare och andra har tidigare sagt till mig hur viktigt det är att träna rätt, men han sa verkligen rätt grejer.
Det var jättejobbigt att höra men nu förstår jag hur illa det är, och det kan fortfarande bli sämre/bättre,
allt är upp till mig nu..
Idag träffade jag nämligen en ny osteopat som sägs vara väldigt bra.
Han hade mycket att säga och lindade verkligen inte in orden, om ni förstår vad jag menar.
Han ställde mig framför en spegel i bara underkläderna, satte händerna i min midja och skakade på huvudet,
Jag är 8 cm skev i höfterna, den ena höften sitter 8 cm högre än den andra.
Hela min kropp kompenserar för smärtan jag gått med i ryggen i snart tre år.
Mitt ena ben bär mig inte då jag lägger tyngden på min "friska" sida (diskbråcket ligger åt höger)
Detta har gjort att ledbanden i ena foten har blivit för slappa.
Han sa att mina muskler knappt "svarar" längre och att slutet av ryggraden är sned.
Det var så mycket jobbigt han sa att jag höll på att fullständigt bryta ihop.
Jag började gråta tre gånger på den halvtimma jag var där, jag är så glad att jag hade min mamma med mig.
Det är hemskt att höra att i princip allt i min kropp är "fel", snett och försvagat.
Jag kände mig helt trasig och hopplös.
Jag har aldrig mått så dåligt både fysiskt och psykiskt.
Men trots att det var helt fruktansvärt att höra hur illa det verkligen var,
är jag väldigt glad över att det lät på honom som en självklarhet att jag hade ont överallt.
För det senaste har jag trott att det inte berott på diskbråcket utan att´jag kanske har skelettcancer.
På så sätt känns det bra att höra typ "tro fan att du har ont, klart du är skev" osv osv..
I stället för typ "Oj, men gud, så här ska det inte vara, detta får vi kolla upp"
Mamma muntrade upp mig med att ta med mig till stranden efter besöket hos osteopaten.
Vi låg i fyra timmar och bara pratade. Jag hittade hoppet igen kändes det som.
jag ska ge mig fan på detta nu, göra övningarna han gav mig, för som han sa, detta är upp till mig nu.
Läkare och andra har tidigare sagt till mig hur viktigt det är att träna rätt, men han sa verkligen rätt grejer.
Det var jättejobbigt att höra men nu förstår jag hur illa det är, och det kan fortfarande bli sämre/bättre,
allt är upp till mig nu..
Kommentarer
LINDAVIOLA!
Minns när jag var hos läkaren med min snedarygg och han sa att jag kommer behöva sluta med gymnastiken. Fyfan!
Det är verkligen inte roligt att höra att något är fel på kroppen!
Trackback
