Ja, då var koloskopin gjord.
Gårkvällen var helt fruktansvärd, jag hade aldrig trott att det skulle vara så svårt att få ner lite vätska.
Hade inställningen att "det är bara att häva, hålla för näsan och tänka på annat"
Men så lätt var det inte, det tog verkligen emot och även om jag ville få ner det sa kroppen ifrån.
4 liter, fyra liter vätska med smak som påminner av havsvatten och metall.
Jag hulkade mellan klunkarna och var nära på att spy x antal gånger.
Jag kan utan tvekan säga att det var det värsta jag gjort i hela mitt liv, helt seriöst.
Mycket värre än undersökningen i sig. När jag hade fått ner strax över en halvliter brast det.
Jag grät och grät och förstod inte hur jag skulle ta mig igenom kvällen,
jag hade 14 glas kvar att dricka och allt kändes bara omöjligt.
Men tillslut fick jag ner det i alla fall, efter att jag gråtit klart och tyckt synd om mig själv

gav jag mig fan på det ytterligare en gång och tänkte "spyr jag så spyr jag, jag måste göra detta"
Och gud va glad jag var när jag hade klarat det!

I morse var själva undersökningen, Marcus hade jag med mig som stöd,
även om han bara fick vara i väntrummet kändes det bra.
Jag har gjort en "halv" koloskopi (sigmoideoskopi) tidigare så det var inte helt nytt.
Helt samma princip, man går in med en liten kamra och undersöker tjocktarmen.
Det gjorde lika ont som förra gången men jag vägrade smärtstillade och lugnande,

ville inte behöva ligga på en sal och vila (låta läkemedlen gå ur kroppen)
Ville bara hem direkt och äta haha och sova i min egen säng.
De verkade faktiskt ganska imponerade att jag gjorde det utan någonting.
Men för mig känns det bäst så, jag är lite av ett kontrollfreak och vill känna allt som händer.
Gillar dessutom inte att ta preparat jag aldrig tagit förut för jag är rädd för allergiska reaktioner.
Haha ja, jag är lite hypokondrisk också ;)
Fick i alla fall en nål (PVK) i armen ifall att jag skulle behöva något, rätt kul, första gången jag har nål :)
Hon testade att spruta lite koksalt i den för att se så att den fungerade, precis som vi lär oss i skolan.
Den fungerade fint och det gjorde inte det minsta ont och kändes inte när koksaltet åkte in,
vilket jag vet att det kan göra så det var spännande.
Tror att det är bra som blivande sjuksköterska att ha "varit på andra sidan"
Om en patient frågar mig hur det känns så kan jag svara med personlig erfarenhet och inte bara inläst kunskap.

Så hur såg då tarmen ut, ja tyvärr var det inte några positiva besked jag fick.
Men jag fick inte heller något konstaterat. Tarmen var lite för röd = inflammerad.
Men han sa att det såg inte typisk sjukligt ut, men heller inte helt normalt.
De tog massa biopsier (vävnadsprov) av tarmen som kommer att säga mer vad som är fel.

För något fel är det, vi vet bara inte helt säkert vad än.
Jag försöker hålla modet uppe tills jag får svaret om 4-6 veckor.
Känns skönt att jag tog mig igenom detta i alla fall och nu är det gjort.
Jag är stolt över mig själv.