Okej,.. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg, elle hur jag ska skriva över huvud taget.
Det senaste halvåret har varit grymt jobbigt för mig och jag har gått igenom mer än jag gjort under hela mitt liv,
så känns det i alla fall. Mitt liv har totalt vänts upp och ner och jag vet inte hur jag hade orkat och fortfarande

kämpa om det inte vore för min familj, Marcus och mina vänner. Ibland vill jag inte mer, men oftast vill jag kämpa.

Here it goes, jag delar med mig för er, alla anonyma som kan läsa min blogg,
men även de vänner jag ännu inte berättat detta för.

I februari i år fick jag reda på att mitt så kallade diskbråck (diagnosen jag haft i tre år) inte var ett diskbråck.
Detta kom väl inte helt oväntat då jag tyckte det var konstigt att det aldrig läkte utan smärtan bara blev värre.
Jag hade (och har fortfarande) ont i rygg, höft, axlar, nacke och revben..
Såklart att det inte var "diskbråcket" som orsakade detta.
Efter ett antal blodprover misstänkte min husläkare en ryggreumatisk sjukdom, visst visade det sig vara det.
Min sänka var skyhög vilket innebär att inflammationen var aktiv.
Reumatism är alltså inflammation i leder och det är en kronisk sjukdom, alltså jag kommer få leva med den, alltid.

Jag tror det var i slutet av april jag fick komma till reumatologen för första gången.
Två månader senare (dagen innan midsommar för att vara exakt) kom jag igång med Humira.
Ett biologiskt läkemedel i sprutform som jag ska ta själv en gång varannan vecka för att hålla nere inflammationen.
Tyvärr hann jag bara ta en spruta (som jag mådde jättebra av) innan mitt uppe håll kom.
Man får inte ta sprutan om man blir sjuk.

Så här kommer bekymmer nummer två,.. Just nu utreds jag även för om jag har någon kronisk inflammatorisk tarmsjukdom, som exempelvis Crohns eller Ulcerös cholit.
Ännu ett nedslag. Just när jag hade börjat acceptera att jag har en reumatisk sjukdom så kommer detta.
Det suger..

Det värsta av allt detta som hänt det senaste halvåret är all väntan.
Väntan på proversvar, väntan på att få börja/fortsätta med mediciner.
Och sedan såklart ovissheten, hur dåligt kommer jag att må? Kommer medicinen hjälpa?
Kan jag dö? Kommer jag ha såhär ont hela livet? Kommer jag ha ännu ondare?
Så mycket snurrar i huvudet hela tiden och det gör mig så trött.
Även om jag har stöd runt omkring mig så är det ingen som förstår,
och jag vill inte göras till något "offer" någon det är synd om.
Jag vill inte ses som sjuk, jag vill bara vara jag.
Ibland glömmer jag för en stund att det är något "fel" på mig, och det är så skönt!

Jag hoppas allt ordnar sig för mig, men nu förstår ni om jag verkat deppig den senaste tiden.
(om ni ens orkat läsa allt detta haha)
Men jag fortsätter kämpa, det kommer jag alltid att göra, jag är stark!