Jag känner ett lugn just nu som jag inte känt på, .. ja, jag vet inte hur länge egentligen.
Inte detta året i alla fall. Jag känner mig harmonisk och liksom tillfreds, tillfreds med tillvaron.
Just nu är allt som jag vill ha det, jag mår bra, bättre än jag mått på mycket mycket länge, fysiskt.
Psykiskt är det något sämre, även om det är bättre än vad det var för bara någon vecka sedan.
Jag trivs i vår nya lägenhet, med min sambo/fästman, vår lilla misse och med min familj och vänner.
Det går bra i skolan, på jobbet (där jag inte är särskilt ofta just nu, prioritera är viktigt) och på praktiken.
Men framför allt min hälsa, jag har bevisligen medicinering som fungerar,
både på så sätt att jag mår bra, kan röra mig ordentligt utan allt för mycket smärta.
Jag sover om nätterna vilket jag knappt gjorde alls för bara några månader sedan.
Jag kan praktiskt taget nästan hoppa upp på morgonen, första halvåret av 2012 kunde jag knappt
ta på mig kläderna på morgonen och det var en pärs att promenera till skolan allt som oftast.
Senare halvåret har varit jobbigt mer på det psykiska planet, men att acceptera att jag är sjuk.
Att det är en kronisk sjukdom som orsakat mig dessa smärtor jag haft i flera års tid nu.
Inte bättre blev det av att jag i augusti diagnostiserades med ytterligare en kronisk sjukdom.
Men jag har accepterat det nu, även om det såklart inte känns okej eller bra att jag drabbats.
Varför just jag? Samtidigt inser jag allt oftare att det finns dem som har det tusen gånger värre.
Man får se mycket när man jobbar i sjukvården.
Jag är tacksam för mitt liv och för att jag får leva. Även om jag ibland känt att inte helst sluppit.
Känns fruktansvärt att jag faktiskt tänkt så. Jag har hatat att leva samtidigt som jag älskar livet.
Orättvisor kommer alltid möta oss och våra kära. Jag tror att med detta har jag lärt mig
uppskatta de bra stunderna och de bra människorna jag har i mitt liv.
Idag älskar jag mitt liv och jag ser fram emot framtiden, men jag fokuserar på att leva i nuet.
Efter mycket ovisshet, rädsla, oro och där med ångest har jag kommit något till ro.
Jag hoppas att jag får fortsätta känna så här, även om jag vet att det så snabbt som i morgon
kan komma att ändras. Det är lite det som är charmen med livet, man vet aldrig vad som komma skall.
Man måste bara göra det bästa av det, ta en dag i taget och jag vet att detta är en klyscha,
men leva varje dag som om den vore ens sista, man vet ju aldrig..